År 1996, efter utställningen på Galleri 33 uppstod en viss mättnad på Göteborgs hamn som ämne. Istället arrangerades motiv i ateljén. Till en början enkla motiv, så standard de kunde vara, med glas, flaskor, muggar, blomster. Men efter en tid större scenerier med citat från konsthistorien och mänsklig närvaro nedplockad från nätet. Historiska och nutida personer som kungligheter, politiker och kompisar befolkade därefter ateljéhörnan. Målningarna blev på så sätt kommentarer till vad som pågick i samtiden.
År 1997 var det dags för en “dubbelutställning” eller som det stod på inbjudan: en stereotitt på stan. evenemanget gick av stapeln på Galleri PS och Galleri Öhrström. PS fick den lite mer modernistiska delen medan Öhrström fick visa de mer traditionella göteborgsmålningarna.
Vid nästa utställning i Göteborg år 2003, även då på Galleri Öhrström, var menyn helt förändrad. Jag kände , antar jag ett intresse av att delge mänskligheten vad jag ansåg i samhälleliga frågor. Således dominerade ganska stora , berättande målningar med tvetydiga röda banderoller och sceniska installationer av det föredragna ämnet. Det kunde stå “Rädda naturen”, “Kvinnan är räddningen” eller “Män är talibaner” med vita blockbokstäver på röd botten, vilket ställde till med en viss förvirring: hade konstnären gått och blivit nyfrälst revolutionär. Men nej så var det inte. Nån termin på Lundbygymnasiet var det åt det hållet, men aldrig inklusive den sovjetiska diktaturen. Sammanfattningsvis blev det en mycket tätpackad utställning på ett litet galleri. Och en slags antites till hur målningar borde visas på ett galleri med sofistikerade ambitioner. Många förstod väl inte riktigt att det handlade om “antiestetik”. Och jag minns en modernistisk gallerist på ett galleri i grannkvarteret som kortfattat sågade utställningen med ; “Jag gillade inte din utställning”.
Och trots att målningarna i mitt tycke berörde många inom kulturvärlden känsliga ämnen och faktiskt, som jag ser det, står sig väl än idag så passerade utställningen ganska obemärkt. Och kanske visade kursändringen faran med att byta spår. Det blir liksom tolkningsproblem. De som gillar hamnar och våta vatten känner sig förbisedda och går nån annanstans.
En banderollmålning blev såld. Förvisso med den icke-ironiska uppmaningen “Rädda naturen” och till Statens konstråd. Idag kan jag ändå tycka; vad bra att övriga banderollmålningar finns samlade. Och utställningen ledde ändå till en utvidgad motivvärld.
I min dåtida vardag med småbarnsfamilj, brödjobb och konstnärliga heltidsambitioner betydde varje såld målning ett antal timmar till i ateljén. Målningarna från älv och stadslandskap gick att sälja, däremot fanns ingen förhoppning att de skulle uppmärksammas och leda uppåt i den konstnärliga pyramiden. Att måla ett landskap på plats ger hursomhelst en alldeles speciell känsla av närvaro och i bästa fall jaktlycka. Den känslan är helt klart åtråvärd och svår att avhålla sig ifrån. Verken om politik eller samhällsfenomen med prodemokratisk grundton var kommersiellt och kulturellt iskalla, åtminstone på min nivå i den konstnärliga kategorin, dock intressanta att tänka ut och göra .
I mitt konstnärskap har det funnits en spänning mellan den angenäma känslan av att i realtid fånga in ett stycke verklighet kopplat till löfte om inkomster (å ena sidan) kontra lockelsen av klättring i den konstnärliga hierarkin och de fördelar som kan följa genom att lydigt följa modernismens credo om “nytänkade” eller språklig revolution å den andra.
Så här i efterhand förstår man ju att det är knepigt att satsa på båda strategierna samtidigt då det sänder ett tvehågset budskap med snudd på förräderi mot konstens högre värden.
Utan större betänkligheter fortsatte jag, trots denna brist på strategiskt tänkande, med det konstnärliga växelbruket. En fot i det mer traditionella måleriet och samtidigt, återkommande försök att hitta nya men snälla vägar. Jag förstod att det var den väg man måste gå, men jag gillade det inte.
Flera gånger har jag försökt bryta mig ur mitt spontana tänkande. På Gerlesborgsskolan i Stockholm till exempel, när det häftiga nya måleriet bröt in från Tyskland, försökte jag ansluta mig till ett expressionistiskt utbrott. Det gick sådär i två månader. Lärarna var nog ganska nöjda när det ebbade ut.
När tror man sig vara på sin egen väg snarare än på någon annans? Jag tror att det dels har att göra med ens självbild. En bra grund föreligger om den egna självbilden är stabil och inte allt för motsägelsefull. Dels med känslan under själva arbetsprocessen, när tanken surfar på vågtoppen och handen följer efter. Alltså det som kallas “flow”; när arbetet flyter och resultatet upplevs svänga. Om den känslan återkommer då har man kanske hittat något.
Nåväl, (som finnarna säger), det nya millenniet inleds med en korrigering och breddning av produktionen. Utanför den nya bostaden i Masthugget, i backen ner mot Johanneskyrkan levererade fantasin numera imaginära händelser i en ständigt pågående ström. Målningarna som blev resultatet fick bilda en egen liten kategori med Kombi-3-målningar. En del lövskogig närmiljö, ett ämne, och ett bakomliggande ikoniskt stadslandskap med älv, dockor och kranar och stadens högsta hus: Läppstiftet. I ett lite serietidningsliknande utförande, lite naivt och pedagogiskt.
Kombimålningarna var helt i min smak men rönte dåligt, nästan obefintligt mottagande, och idag har jag till min glädje Sveriges största samling av Johannes kyrkbacksmålningar.
Men “degen måste in”, så motiv funna i stadslandskapet fick tugga på , och gör så än i dag . Det gäller bara att se sig om efter nya ingångar och teman. Med lite tur så kan uppslaget bli ett fynd.
Nu var det kanske år 2004 och sönerna hade hunnit bli 11 och 9 år. Vardagarna pumpade på lite så här: skolvikarie på förmiddagen till kl. 12, därefter spårvagn till Smedjegatan, ofta pastabaserad lunch, varpå följde måleri med olja eller tempera, flera landskap och kyrkbackar, hem och köksjobb, ibland fotbollsträningar och matcher med Masthuggets BK, sen rast och vila. I jakt på inkomster hade jag börjat sälja målningar till konstföreningar utanför stadens portar och första utställningen i Stockholm ägde rum på galleri Origo. Under åren som följde gjordes försök till framstötar i såväl Malmö som flera mindre städer . År 2001 hos legendariska Galleri Holm i Malmö och år 2006 var det återigen dags för utställning på Hornsgatspuckeln. Gallerierna på Hornspuckeln hörde dock inte till huvudstadens hetare och gatans tidigare kulturella glans var punkterad, men som utböling får man vara tacksam för att någon tar emot. (Tack Puckel-gallerister)
Efter tio år hade jag utvecklat det tvåspåriga måleriprojektet så gott det gick och nu behövdes ny input. Som liten, i farsans snickarkällare på Hisingen, hade jag tillverkat mången leksaksbåt i trä och jag märkte att glädjen med de tre dimensionerna fanns kvar.
År 2007 fick jag ett efterlängtat arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Nu kunde jag jobba i snickeriet på KKV och arbetet i Klippan varvades med måleri på Smedjegatan. Jag började med Sittaiknä-stolarna och en diptyk/altartavla i björkfaner, sen följde ett arbete i marinplywood med de tre kyrkorna på Stigberget. Därefter tillkom “Simsongubben på sköldpaddorna” och den talande alienfiguren i alträ, tillyxad hos Per Agelii på Konstepidemin. (Inte helt klar med ordningen här…).
Under denna period läste jag ganska mycket (populär)kosmologi och dito naturvetenskap för att komma till rätta med tillvarons natur. Inputen gjorde sina avtryck i den konstnärliga verksamheten och år 2010 var det dags för en första utställning med rymdtema; Kosmosutställningen på Galleri PS. Där fanns Simson på sköldpaddorna och de alternativa altartavlorna med Hubblebilder och ekvationer tillverkade av Piotr i Polen, den talande Aliengubben, en i Bulgarien virkad kosmos pannå och en likaså virkad modell av en kosmisk genväg.
Nu var jag på väg in i den 3Dimensionella konstvärlden på riktigt och som grädde på moset blev det en till och med en blänkare i GP-kultur.
2011 blev ett bra år. På våren trillade ett tvåårigt arbetsstipedium in. Jag kände mig godkänd av “Statens konstnämnd” vilket ändå var ett kvitto på att mödosamt arbete kan löna sig och kanske att en dörr mot ett större rum kunde öppna sig.
Att tillverka figurer enbart i trä kräver tid och en gedigen träkunskap, vilket jag inte hade. Verktygslådan fick därför kompletteras med cellplast, glasfiberduk och epoxi. Inspirerad av filosofen Daniel Dennets fantastiska bok om livets uppkomst; “Darwins dangerous ideas” vidtog därefter en period med konstruktion av byggkranar.
Nånstans då började funderingar på de tillkomna verkens konstnärliga sammanhang. Hur skulle de olika figurerna/skulpturerna hänga ihop, hur skulle de visas?
Hieronymus Bosch (1450-1516) hade då länge varit en favoritkonstnär och då alldeles särskilt triptyken Lustarnas trädgård (1504). Tolkningarna av verket är många och personligen attraheras jag av uppfattningen att verket är ett halvt kättersk statement om tillvaron, från födelse till afterlife. Efter en trevande början med de första “existentiella verken ” slog mig tanken att jag kanske kunde bygga en nutida 3D-version av Lustarnas trädgård som dessutom skulle kunna bli en hommage till nämnde Hieronymus Bosch!
Min ambition var ändå att säga något om samtiden men på ett annat vis än vad som kanske var vanligt inom samtidskonsten. För att inte punktera bildkonstens “medfödda gåtfullhet” försökte jag undvika predikande toner och hålla mig till ett mer “lågpoetiskt” bildspråk.
Med dessa föresatser lades den ena figuren till den andra och tiden gick ; ett år blev två, blev tre och slutligen fem, måndag till fredag, alltså i mycket som ett vanligt jobb, men med skral ekonomi.
Arbetet var roligt, och jag märkte att även kollegor tyckte det, men ett krux var att verket inte hade någon mottagare. Men så, år 2018 fick jag ett erbjudande att visa samlingen på Alingsås konsthall.
Pust! Vilken tur, tänkte jag. Hur roligt hade det varit att aldrig få visa ett så stort arbete?
Och nu fick jag anledning att namnge samlingen : Jag såg den som ett meddelande till rymdgrannar runtomkring; “En flaskpost i kosmos” fick det heta
Modellens centrala verk består av ett fallostorn ( ett fallosliknande torn finns även i Bosch triptyk) och en däröver hovrande snippa i den ena ringhörnan och i den andra hörnan en stor lagbok med ett därpå stående träns. Begär mot etik kan man säga.
Alingsås konsthall hade ingen imponerande takhöjd så det gick inte att hänga en flygande snippa över fallostornet. Den centrala pjäsen blev därmed halverad och istället för att poängtera en dynamik mellan könen kunde det ensamma tornet leda tankarna tillbaka till den patriarkala ordning som härskade på medeltiden, och inte till den mer jämställda ordning som går att skönja i västerlandet.
På denna tid 2018/19 kunde bättre konsthallutställningar i regionens periferi få uppmärksamhet i massmedia (om de stöttade den rådande “värdegrunden”….) Men tråkigt nog noterades verket varken i dagspress eller annan kulturpress och numera bidar denna hommage till Hieronymus Bosch sin tid i det göteborgska urberget.
När Kosmosverket var visat vidtog en period med måleri på masonitreliefer. Arbetet hittade sin väg till galleri PS våren 2018 . Temat var Livet, döden, krigen och historiens gång. På utställningen fanns en familjemålning som idag hör till mina egna favoritmålningar.
Jo , år 2018 hände ytterligare en sak av betydelse. Alla konstnärer på Smedjegatan blev uppsagda, men turligt nog blev jag erbjuden en atelje på Sockerbruket, vägg i vägg med KKV:s baksida! Och cykelturen Stigbergsliden, Allmänna vägen, Karl Johansgatan visade sig ta lika lång tid som turen till Smedjegatan.
Våren 2019 blev det sista verket i Kosmos-flaskpost klart. Det består av ett tudelat sovjetkommunistiskt/nazityskt lägervakttorn och två nedanför sittande lägerfångar.
År 2021 Galleri Aveny
År 2024 Galleri Aveny
År 2026 inplanerat: Galleri Aveny
xxxx
Många år senare hittade jag en passage i en dikt av Czeslaw
Miloszs som uttrycker vad det handlar om: ”Alltid längtade jag efter en mer
rymlig form / varken för mycket poesi eller för mycket prosa / som skulle
tillåta oss att förstå varandra utan att / utsätta någon, författare eller
läsare, för obehag av högre slag.”
Ars Poetica? Staden
utan namn, 1968
Så enkelt kan det sägas. Man letar efter ett läge som man
aldrig skall hitta, men man hittar annat
på vägen, som blir värdefullt.
1988-1993
Jag målar i hamnen, mestadels från Hisingssidan. Men flyttar
på hösten -89 till Hvitfeldtsgatan 2.
Där uppe på Kungshöjd hittar jag nya
motiv, som tex. utsikten mot älven via Surbrunnsgatan.
Men även de röda plåttaken som man ser från trappan
upp till tvättstugan (som låg på vinden). I ateljén målar jag interiörer och tillverkar en och annan udda sak som jag hoppas skall ta mig bort från Göta älv.
Stilistiskt består hamnmålningarna av följande beståndsdelar:
Raskt penselarbete med snabba tag, färgspel, lågt stående ljus, småskalig ”lyrisism”
(finns det något sådant?) och större ”abstrakta” element som dockor,
industribyggnader och hamnar. Till det massvis av vattenytor. Även en del växtlighet började
smyga sig in i form av buskar och kala grenverk. Skälet var nog till stor del
att bryta rytmen. Träd är dessutom en stor utmaning och källa till frustration.
Hur många grenar, hur tätt, hur spretigt, vidsträckt, knixigt, voluminöst. Och ännu
värre: Hur får man till en trädsamling eller en skog!
1991 hade jag min första separatutställning på Galleri
Lorensberg. Såväl Konstmuséet som Statens konstråd gjorde inköp och GP:s konstkritiker skrev en,
vad jag minns, välvillig recension.
På vintern 1992 åkte jag tillsammans med fotografkompisen
Jan Appelgren till Egypten. Jag hade ursprungligen vissa planer på att
fortsätta hamnmåleriet vid Nilens strand. Men kritorna väckte alltför mycket
uppmärksamhet hos Egyptens alla ungar (de är många), så efter hand övergick jag
till att göra porträtt med blyertspenna. Och på den vägen kom människor in i målningarna.
1993 fick jag ett utsmyckningsuppdrag av Statens konstråd
för Handelshögskolan. Det skulle efter önskemål från en donator vara en ”hommage till
Göteborgskoloristerna”.
Jaha, hur gör man en hyllning till ”göteborgskoloristerna” –
finns något att tillägga?
Min utväg blev att spinna vidare på myten om den fiktiva
kvartetten . Jag gjorde därför en
målning av Göta älv sedd från
Ramberget och sammanförde de fyra
”koloristerna” på en klippa i målningens högra hörn.
Det tog tid att komma fram till den slutgiltiga versionen.
Det blev många fotografier och skisser. Med olika ljus, årstider, olika grader
av abstraktion och skilda perspektiv. Till slut gjorde jag fyra olika älvmålningar- en för varje
årstid..
På våren 1995 hängde målningen på plats i Handelshögskolan
och jag var rätt mätt på Rambergsmålningar. Det blev till att säga ”good bye”
till Ramberget.
Den lilla familjen: Annika, Erik, Kalle och jag, bodde i
en 2:a på Kungshöjd. Det blev trångt och på hösten -97 flyttade vi till Nya
Masthugget, som av elaka tungor kallas ”en förort mitt i stan” eller ”den sista
sovchosen”. Men det är en underskattad stadsdel, med hus från folkhemsbyggets
höjdpunkt. Det är fina lägenheter, ingen trafik, en byaktig samhörighetskänsla
och bra grannar.
Men visst är husen trista att se, där de ligger som staplade
cementblock på Stigbergets sluttning. Men man kan inte få allt.
Från Mattssonsliden var det bara ett par hundra meter till
Göteborgs finaste bergknalle. Och
fönsterutsikten ut över Masthuggskajen
var strålande; med vägar, ödetomter och färjeterminal.
Stigberget blev alltså en närmare utsiktspunkt för
älvbetraktelser. Därifrån gjorde jag
flera målningar av Hisingen i kvällsljus. Men jag ville befolka bilderna, Så
jag placerade in renässansfigurer som jag gillade: van Eycks bröllopspar
hamnade på ett berg vid Rivöfjorden, Piero della Francescas korsprovare i
Majorna, Leonardos Mona Lisa och Brueghels jägare på Stigberget. Älvlandskapet
fick alltså kliva tillbaka och bli en bakgrund för lån ur konsthistorien.
Vintern 1996 tog en period av stillebenmåleri vid. Jag
saknade väl motivets närvaro, och den
intima fåordighet som en målning på kammaren kunde framkalla.
����
Förutom de ovan nämnda målarna så torgfördes renässansmästarna,
främst Giotto, Masaccio och Piero della Francesca på Gerlesborgsskolan. Och så drogs det lansar för
Cesanne förstås. Men även Caspar David Friedrich och Emil Nolde .
Bland de svenska målarna stod Ivan Agueli Carl Isaksson, Kylberg och
”göteborgskoloristerna” högt i
kurs, liksom Bror Hjort, Siri Derkert,
Evert Lundqvist, Ulf Gripenholm och Lena
Cronqvist.
Måleriet i Göteborg var väl vid denna tidpunkt dominerat av
Alf Lindberg och Kent Lindfors. Och Ernst Billgren, stockholmaren som gjorde en
omvänd karriärresa, från centrum till provinsen. Jag kommer mycket väl ihåg när
jag för första gången, på en Valandsutställning såg hans underfundiga och tonsäkra målningar. De var fina.
Med ovan nämnda och flera andra konstnärer sammanflätade i
minnet, lades den ena hamnmålningen till den andra. Och motivkretsen vidgades:
Ner i Sannegårdshamnen, upp på älvbron med utsikt över Frihamnen, bort mot
Lindholmen och upp på Ramberget.
På den tiden ville jag helst ha bildelement som kunde förvandlas till plan, eftersom jag misstänkte att det var
strukturer som gällde. I modernistisk anda skulle man ju närma sig måleriets kärna, ur-rytmen som
sammanfogade konstnärens natur med ”verkligheten”. Förmodligen hade detta
synsätt passerat zenit redan på 60-talet, men det tar en tid för idéer att nå
ut; de skall ju i säck innan de kommer i påse. Lägg därtill att
Gerlesborgsskolans lärare inte hoppade på första bästa tåg.
Byggnaderna, vattnet och bergen var alltså
huvudrollsinnehavare medan människor lyste med sin frånvaro. Dagsljuset
var dock allt för vardagligt, det var
bättre med kvällsljus, eller ännu bättre ; ett schumrande men ack så
svåråtkomligt morgonljus.
På den tiden tyckte
jag att
figurer gjorde bilden gammalmodig;
anekdotisk och
”göteborgskoloristisk”, medan tomheten hade ett poetiskt värde. Sen var
det ”less is more”. Tog man bort tillräckligt mycket blev bilden några
”abstrakta” färgplan; färg på duk och inget tittskåp med illusoriskt djup.
Och en nära på surrealistiskt tom hamn, i och för sig rätt
nära dagens verklighet, hade åtminstone
inte jag sett någon göra tidigare. Kanske var folktomheten ett sätt att markera
ett visst avstånd till traditionen.
Undertecknad var ju liksom inte den förste att måla Göteborgs
hamn. Snarare var det ett övergivet
territorium, kanske inte pestsmittat, men närapå. Att måla där ansågs av många
som nattståndet, och en ganska säker metod för att hamna (obs. göteborgsvits) i
bakvattnet. Valde man att stanna där kunde man känna sig antingen som outsider
eller brödmålare. Känslan växlade alltefter senaste målningens kvalitet.
Jag tyckte dock att vattnet var lockande. Vi består ju av vatten och kommer ur vattnet. Vattnet strömmar evigt förbi och en
vattendroppe från Kvillebäcken tar 5 miljoner år på sig för att återvända. Och
som kineserna säger: tiden är en flod utan stränder.
Under den första ”hamntiden” gjorde jag blyertsskisser med
färgnotationer - så som man gjorde på medeltiden. Men efter en tid köpte jag en
låda med Rembrandts torrpasteller och en kamera. En pastellteckning och ett
foto på ”hur det egentligen såg ut”, och sen in i ateljén.
Jag blev med jämna mellanrum tipsad om det okloka i att
måla allt för prosaiska landskap. Jag insåg nog var poängen låg, men jag
trivdes med att knåda samman verklighet och dikt. Men det fick inte bli för
mycket dikt ( tidigare inlärda tecken) i målningarna. Vattnet fick inte bara
bestå av torra tecken för vatten, det skulle kännas blött, det skulle ha ett element av avbildning i sig. Och det är nöjsamt att i den prövande
dialogen vid staffliet hitta, om än för ett ögonblick, en balanspunkt mellan
bild och motiv.
Men jag visste aldrig säkert, utan kryssade (vinglade kan man också säga) mellan
det ”poetiska” tecknet och avbildningen.
Parallellt med antagningsproduktionen målade jag de första
älvmålningarna. Det var mera som en andhämtningspaus i det “kreativa trixandet”.
När ljuset var fint, det skulle helst vara lågt stående motljus, tog jag med
mig block och penna och gick ut på Stenpiren - den låg ju nära till hands. Där
jobbade jag i flera riktningar. Motiv 1: rakt ut mot väst, Cityvarvets (som
Götaverken döptes till i samband med varvskrisen) dockor till höger och
Masthugget och Stigbergskajen till vänster. Och en stilla älv däremellan. Motiv
2: Skeppsbron med Kinesiska Muren och
Värmekraftverket, en vattenspegel och Masthuggsberget i bakgrunden.
Den hamnnära motivkretsen utökades efter hand. Jag sökte mig
ner under Göta älvbron, till Roddklubbens eternitklädda klubbhus och vidare in
mot Ringön och Marieholm, två pärlor med sina ostädade och spontant sammansatta
miljöer. Där kan man finna en ”husens
poesi” bland lagerbyggnader, bryggor och halvt igenvuxna
rivningstomter. Det har att
göra med förfallet. Inget är för alltid, livet går vidare ändå.
På Gerlesborgsskolan i Stockholm blev vi skolade i Picassos, Matisses och Lennart Rohdes bildtänkande. Rejäla metaforer, poetiska
tecken för verkligheten och ”less is more”. Det skulle vara personligt,
känsligt och ärligt, med fördel sargat och ansatt, mer bilden som en yta , än en ett tittskåp att förlora sig i. Motivet skulle gärna pressas
till ett poetiskt tecken. Ironi, lättsinnigheter och eklektiska övningar var
mindre väl sedda. De var inte förbjudna, men man förstod vart hän det lutade.
Regimen på Gerlesborgsskolan var ändå odogmatisk och belägen
i någon slags konstnärlig mittfåra. Jag upplevde den som tillåtande och
sympatisk och efter två års vänligt umgänge sympatiserade jag med mycket i det
förhållningssätt som lärarna förmedlade. Jag kan inte säga att jag hade utsatts
för någon revolution, men jag fick nog, antagligen på gott och ont, ett strängare förhållningssätt till ”visuell
pratighet” och omotiverade hugskott. Man skulle ha täckning för det man gjorde.
Det blev med tiden även en del kombo-målningar: kreativt trixeri+ Stenpiren. Där nån stans borde det finnas en stig som leder uppåt. Se ett av försöken nedan!
En gång på 60-talet, kanske 1966 eller 1967 åkte jag
spårvagnen över Götaälvbron. Det var i och för sig inget märkvärdigt med det,
för spårvagn 5 var Hisingsbornas
navelsträng till den större världen.
Men solen höll just på att gå ner. Älven, dockorna och
kranarna avtecknade sig mot en flammande solnedgång och Götaverken
speglade sig i det stilla vattnet. Jag tyckte det var en vacker syn och jag bestämde mig för att lägga synen på minnet och återskapa den på
teckningslektionen . En vattenfärgsmålning i svart och orangegult förfärdigades
följande vecka. Det var bråttom eftersom den obligatoriska teckningsuppgiften
var omfattande och endast lämnade 30 minuter till fritt målande. Men jag minns
att jag tyckte att målningen blev fin. På samma gång vacker och verklig. Det
var inte enbart vattenfärg, utan det hade blivit nästan som på riktigt, även om
den flammande himlen hade svårt att smita in i kranarnas fackverk. Och ett stycke avbildad verklighet var något nytt för mig.
Det dröjde länge till nästa älvmålning. Jag skulle tro att
det inte blev någon förrän hösten 1987 eller våren 1988. Då hade jag återvänt
till Göteborg efter att ha gått två år på Gerlesborgsskolan i Stockholm och
därefter målat på egen hand i en ateljé på Långholmen i Stockholm.
På en skola i Hisings Backa, där jag vikarierade, träffade
jag en gammal skolkamrat vars sambo sökte en ny kompanjon till ateljén på Smedjegatan 5. Så fick jag en
ateljéplats och målarkompisar i Göteborg.
Det gula tegelhuset är byggt någon gång på slutet av
1800-talet. Det har med tiden kantrat och våningsplanen kan slutta upp emot en
meter. Huset befolkades då av arkitekter, små firmor, hantverkare och konstnärer.
PÅ gården huserade en familj som hade en cykelverkstad och pappan Sigge
fungerade som något av gårdens ordningsvakt. Gud nåde den som ställde bilen
fel.
Jaha, vad skulle man måla då? Min tanke var att söka till Valand, så det
gällde att hitta på något som kunde märkas bland hundratals ansökningar. Jag fixade och trixade och målade ett slags ”hardedge”-målningar med mycket diagonaler och rutor. Jag tror att de
skulle föreställa en syntes av ett fyrlandskap i mörker och
Big Bang. Mig veterligen har ingen kommit på just den kopplingen tidigare. Men
målningarna platsade fint i kategorin ” ansökningsprover”. Och kunde
hämtas hem igen någon vecka efter inlämningen.
