År 1996, efter utställningen på Galleri 33 uppstod en viss mättnad på Göteborgs hamn som  ämne. Istället arrangerades motiv i ateljén. Till en början enkla motiv, så standard de kunde vara,  med glas, flaskor, muggar, blomster.  Men efter en tid större scenerier med citat från konsthistorien och mänsklig närvaro nedplockad från nätet. Historiska och nutida personer som kungligheter, politiker och kompisar befolkade därefter ateljéhörnan. Målningarna blev på så sätt kommentarer till vad som pågick i samtiden.

År 1997 var det dags för en “dubbelutställning” eller som det stod på inbjudan: en stereotitt på stan. evenemanget gick av stapeln på Galleri PS och Galleri  Öhrström. PS fick den lite mer modernistiska delen medan Öhrström fick visa de mer traditionella göteborgsmålningarna.

Vid nästa utställning i Göteborg år 2003, även då på Galleri Öhrström,  var menyn helt förändrad. Jag kände , antar jag ett intresse av att delge mänskligheten vad jag ansåg  i samhälleliga frågor. Således dominerade ganska stora , berättande målningar med tvetydiga röda banderoller  och sceniska installationer av det föredragna ämnet. Det kunde stå “Rädda naturen”, “Kvinnan är räddningen” eller “Män är talibaner” med vita blockbokstäver på röd botten, vilket ställde till med en viss förvirring: hade konstnären gått och blivit nyfrälst revolutionär. Men nej så var det inte. Nån termin på Lundbygymnasiet var det åt det hållet, men aldrig inklusive den sovjetiska diktaturen. Sammanfattningsvis blev det en mycket tätpackad utställning på ett litet galleri. Och en slags antites till hur målningar borde visas på ett  galleri med sofistikerade ambitioner. Många förstod väl inte riktigt att det handlade om “antiestetik”. Och jag minns  en modernistisk gallerist på ett  galleri i grannkvarteret som kortfattat sågade utställningen med ;  “Jag gillade inte din utställning”.   

Och trots att målningarna i mitt tycke berörde många inom kulturvärlden känsliga ämnen och faktiskt, som jag ser det, står sig väl än idag så  passerade utställningen ganska obemärkt. Och kanske visade kursändringen faran med att byta spår. Det blir liksom tolkningsproblem.  De som gillar hamnar och våta vatten känner sig förbisedda och går nån annanstans. 

En banderollmålning blev såld. Förvisso  med den icke-ironiska uppmaningen “Rädda naturen” och till Statens konstråd. Idag kan jag ändå tycka; vad bra att övriga banderollmålningar finns samlade.  Och utställningen ledde ändå till en utvidgad motivvärld.

I min dåtida vardag med småbarnsfamilj, brödjobb och konstnärliga heltidsambitioner betydde varje såld målning ett antal timmar till i ateljén. Målningarna från älv och stadslandskap gick att sälja, däremot fanns ingen förhoppning att de skulle uppmärksammas och leda uppåt i den konstnärliga pyramiden.  Att måla ett landskap på plats ger hursomhelst en alldeles speciell känsla av närvaro och i bästa fall jaktlycka. Den känslan är helt klart åtråvärd  och svår att avhålla sig ifrån. Verken om politik eller samhällsfenomen med prodemokratisk grundton  var kommersiellt och kulturellt iskalla, åtminstone på min nivå i den konstnärliga kategorin,  dock intressanta att tänka ut och göra . 

I mitt konstnärskap har det  funnits en spänning  mellan den angenäma känslan av att i realtid fånga in ett stycke verklighet kopplat till löfte om inkomster (å ena sidan) kontra lockelsen av  klättring i den konstnärliga hierarkin och de fördelar som kan följa genom att lydigt följa modernismens credo om “nytänkade” eller språklig revolution å den andra.

Så här i efterhand  förstår man ju att det är knepigt att satsa på båda strategierna samtidigt då det sänder ett tvehågset budskap med snudd på förräderi mot konstens högre värden.   

Utan större betänkligheter fortsatte jag, trots denna brist på strategiskt tänkande,  med det konstnärliga växelbruket. En fot i det mer traditionella måleriet och samtidigt, återkommande försök att hitta nya men snälla vägar.  Jag förstod att det var den väg man måste gå, men jag gillade det inte.

Flera gånger har jag försökt  bryta mig ur mitt spontana tänkande. På Gerlesborgsskolan i Stockholm till exempel, när det häftiga nya måleriet bröt in från Tyskland, försökte jag ansluta mig till ett expressionistiskt utbrott. Det gick sådär i två månader. Lärarna var nog ganska nöjda när det ebbade ut.

När tror man sig vara på sin egen väg snarare än på någon annans?  Jag tror att det dels  har att göra med ens självbild. En bra grund föreligger om den egna självbilden är stabil och inte allt för motsägelsefull. Dels med känslan under själva arbetsprocessen, när tanken surfar på vågtoppen och handen följer efter. Alltså det som kallas “flow”;  när arbetet flyter och resultatet upplevs svänga. Om den känslan återkommer då har man kanske hittat något.

Nåväl, (som finnarna säger), det nya millenniet inleds med en korrigering och breddning av produktionen. Utanför den nya bostaden i Masthugget, i backen ner mot Johanneskyrkan levererade fantasin numera imaginära händelser i en ständigt pågående ström. Målningarna som blev resultatet fick bilda en egen liten kategori med Kombi-3-målningar. En del lövskogig närmiljö, ett ämne, och ett bakomliggande ikoniskt stadslandskap med älv, dockor och kranar och stadens högsta hus: Läppstiftet. I ett lite serietidningsliknande utförande, lite naivt och pedagogiskt.

Kombimålningarna var helt i min smak men rönte dåligt, nästan obefintligt mottagande, och idag har jag till min glädje Sveriges största samling av Johannes kyrkbacksmålningar.

Men “degen måste in”,  så motiv funna i stadslandskapet fick tugga på , och gör så än i dag . Det gäller bara att se sig om efter nya ingångar och teman. Med lite tur  så kan uppslaget bli  ett fynd. 

Nu var det kanske år 2004 och sönerna hade hunnit bli 11 och 9 år. Vardagarna pumpade på lite så här: skolvikarie på förmiddagen till kl. 12,  därefter spårvagn till Smedjegatan, ofta pastabaserad lunch, varpå följde måleri med olja eller tempera, flera landskap och kyrkbackar, hem och köksjobb,  ibland fotbollsträningar och matcher  med Masthuggets BK, sen rast och vila. I jakt på inkomster hade jag börjat sälja målningar till konstföreningar utanför stadens portar och första utställningen i  Stockholm  ägde rum på galleri Origo.  Under åren som följde  gjordes försök till framstötar i såväl  Malmö  som flera mindre  städer . År 2001 hos legendariska Galleri  Holm i  Malmö  och år  2006  var det återigen dags för utställning på Hornsgatspuckeln. Gallerierna på Hornspuckeln hörde dock inte till huvudstadens hetare och gatans tidigare kulturella glans var punkterad, men som utböling får man vara tacksam för att någon tar emot. (Tack Puckel-gallerister) 

Efter tio år hade jag utvecklat det tvåspåriga måleriprojektet så gott det gick och nu behövdes ny input. Som  liten, i farsans snickarkällare på Hisingen, hade jag tillverkat mången leksaksbåt  i trä och jag märkte att glädjen med  de tre dimensionerna fanns kvar.  

År 2007 fick jag ett efterlängtat arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Nu kunde jag jobba  i snickeriet  på KKV och arbetet  i Klippan varvades med måleri på Smedjegatan.  Jag började  med  Sittaiknä-stolarna och en diptyk/altartavla i björkfaner, sen följde ett arbete i marinplywood med de tre kyrkorna  på Stigberget. Därefter tillkom  “Simsongubben på  sköldpaddorna” och den talande alienfiguren i alträ,  tillyxad hos Per Agelii  på Konstepidemin. (Inte helt klar med ordningen här…).

Under denna period läste jag ganska mycket (populär)kosmologi och dito naturvetenskap för att komma till rätta med tillvarons natur.  Inputen gjorde sina avtryck i  den konstnärliga verksamheten och år 2010 var det dags för en  första utställning med rymdtema; Kosmosutställningen  på Galleri PS. Där fanns Simson på sköldpaddorna och de alternativa altartavlorna med Hubblebilder och ekvationer tillverkade av Piotr  i Polen, den talande Aliengubben,  en i Bulgarien virkad kosmos pannå och en likaså virkad modell av en kosmisk genväg.

Nu var jag på väg in i  den 3Dimensionella konstvärlden på riktigt och som grädde på moset blev det en  till och med en blänkare i GP-kultur.

2011 blev ett bra år. På våren trillade ett tvåårigt arbetsstipedium in. Jag kände mig godkänd av “Statens konstnämnd” vilket ändå var ett kvitto på att mödosamt arbete kan löna sig och kanske att en dörr mot ett större rum kunde öppna sig. 

Att tillverka figurer enbart i trä kräver tid och en gedigen träkunskap, vilket jag inte hade. Verktygslådan fick därför kompletteras med cellplast, glasfiberduk och epoxi. Inspirerad av filosofen Daniel Dennets fantastiska bok om livets uppkomst; “Darwins dangerous ideas”   vidtog därefter en period med konstruktion av  byggkranar. 

Nånstans då började funderingar på de tillkomna verkens konstnärliga sammanhang. Hur skulle de olika figurerna/skulpturerna hänga ihop, hur skulle de visas? 

Hieronymus Bosch (1450-1516) hade då länge varit en favoritkonstnär och då alldeles särskilt triptyken Lustarnas trädgård (1504). Tolkningarna av verket är många och  personligen attraheras jag av uppfattningen att verket är ett halvt kättersk statement om  tillvaron, från födelse till afterlife.  Efter en trevande början med de första “existentiella verken ” slog mig tanken att jag kanske kunde bygga en nutida 3D-version av Lustarnas trädgård som dessutom skulle kunna bli en hommage till nämnde Hieronymus Bosch!

Min ambition var ändå att säga något om samtiden men på ett annat vis än vad som kanske var  vanligt inom samtidskonsten. För att inte punktera bildkonstens “medfödda gåtfullhet” försökte jag undvika  predikande toner och hålla mig till ett mer “lågpoetiskt”  bildspråk.

Med dessa föresatser lades den ena figuren till den andra och tiden gick ; ett år blev  två,  blev tre  och slutligen fem, måndag till fredag, alltså i mycket som ett vanligt jobb, men med skral ekonomi. 

Arbetet var roligt, och jag märkte att även kollegor tyckte det, men ett krux var att  verket inte hade  någon mottagare. Men så,  år 2018 fick jag ett erbjudande att visa samlingen på Alingsås konsthall. 

Pust! Vilken tur, tänkte jag. Hur roligt hade det varit att aldrig få visa ett så stort arbete?  

Och nu fick jag anledning att namnge samlingen : Jag såg den som ett meddelande till rymdgrannar  runtomkring;  “En flaskpost i kosmos” fick det heta

Modellens centrala verk består av ett fallostorn ( ett fallosliknande  torn finns även i Bosch triptyk) och en däröver hovrande snippa i den ena ringhörnan  och i den andra hörnan  en stor lagbok med ett därpå stående träns.  Begär mot etik kan man säga.

Alingsås konsthall hade ingen imponerande takhöjd så det gick inte att hänga en flygande snippa över fallostornet.  Den centrala pjäsen  blev därmed halverad och istället för att poängtera en dynamik mellan könen kunde det ensamma tornet leda tankarna tillbaka till den patriarkala ordning som härskade på medeltiden, och inte till den mer jämställda ordning som går att skönja i västerlandet. 

På denna tid 2018/19 kunde bättre konsthallutställningar i regionens periferi få uppmärksamhet i massmedia (om de stöttade den rådande “värdegrunden”….)   Men tråkigt nog noterades verket varken i dagspress eller  annan kulturpress och numera  bidar denna hommage till Hieronymus Bosch sin tid i det göteborgska urberget. 

När Kosmosverket var visat vidtog en period med måleri på masonitreliefer.  Arbetet hittade  sin väg till galleri PS våren 2018 . Temat var Livet, döden, krigen och historiens gång. På utställningen fanns en familjemålning som idag hör till mina egna favoritmålningar.

Jo , år 2018 hände ytterligare en sak av betydelse. Alla  konstnärer på Smedjegatan blev uppsagda, men turligt nog blev jag erbjuden en atelje på Sockerbruket, vägg i vägg med KKV:s baksida! Och  cykelturen Stigbergsliden, Allmänna vägen, Karl Johansgatan visade sig ta lika lång tid som turen till Smedjegatan. 

Våren 2019  blev det sista verket i Kosmos-flaskpost klart. Det består av ett tudelat sovjetkommunistiskt/nazityskt lägervakttorn och två nedanför sittande lägerfångar.

År 2021     Galleri Aveny 

År 2024    Galleri  Aveny

År 2026    inplanerat: Galleri Aveny

xxxx