Förutom de ovan nämnda målarna så torgfördes renässansmästarna,
främst Giotto, Masaccio och Piero della Francesca på Gerlesborgsskolan.  Och så drogs det lansar för
Cesanne förstås. Men även Caspar David Friedrich  och Emil Nolde .

Bland de svenska målarna stod Ivan Agueli  Carl Isaksson, Kylberg och
”göteborgskoloristerna”   högt i
kurs,  liksom Bror Hjort, Siri Derkert,
Evert Lundqvist, Ulf Gripenholm och  Lena
Cronqvist.

Måleriet i Göteborg var väl vid denna tidpunkt dominerat av
Alf Lindberg och Kent Lindfors. Och Ernst Billgren, stockholmaren som gjorde en
omvänd karriärresa, från centrum till provinsen. Jag kommer mycket väl ihåg när
jag för första gången, på en Valandsutställning såg hans underfundiga  och tonsäkra målningar. De var fina.

Med ovan nämnda och flera andra konstnärer sammanflätade i
minnet, lades den ena hamnmålningen till den andra. Och motivkretsen vidgades:
Ner i Sannegårdshamnen, upp på älvbron med utsikt över Frihamnen, bort mot
Lindholmen och upp på Ramberget.

På den tiden ville jag helst ha bildelement som kunde  förvandlas till plan, eftersom jag misstänkte att det var
strukturer som gällde. I modernistisk anda  skulle man ju närma sig måleriets kärna, ur-rytmen som
sammanfogade konstnärens natur med ”verkligheten”. Förmodligen hade detta
synsätt passerat zenit redan på 60-talet, men det tar en tid för idéer att nå
ut; de skall ju i säck innan de kommer i påse. Lägg därtill att
Gerlesborgsskolans lärare inte hoppade på första bästa tåg.

Byggnaderna, vattnet och bergen var alltså
huvudrollsinnehavare medan människor lyste med sin frånvaro. Dagsljuset
var  dock allt för vardagligt, det var
bättre med kvällsljus, eller ännu bättre ; ett schumrande men ack så
svåråtkomligt  morgonljus.

 På den tiden tyckte
jag  att 
figurer gjorde bilden gammalmodig; 
anekdotisk och 
”göteborgskoloristisk”, medan tomheten hade ett poetiskt värde. Sen var
det ”less is more”. Tog man bort tillräckligt mycket blev bilden några
”abstrakta” färgplan; färg på duk och inget tittskåp med illusoriskt djup.

Och en nära på surrealistiskt tom hamn, i och för sig rätt
nära dagens verklighet,  hade åtminstone
inte jag sett någon göra tidigare. Kanske var folktomheten ett sätt att markera
ett visst avstånd till traditionen.

Undertecknad var ju liksom inte den förste att måla Göteborgs
hamn. Snarare var det ett  övergivet
territorium, kanske inte pestsmittat, men närapå. Att måla där ansågs av många
som nattståndet, och en ganska säker metod för att hamna (obs. göteborgsvits) i
bakvattnet. Valde man att stanna där kunde man känna sig antingen som outsider
eller brödmålare. Känslan växlade alltefter senaste målningens kvalitet.

Jag tyckte dock att vattnet var lockande. Vi består ju  av vatten och kommer ur  vattnet. Vattnet strömmar evigt förbi och en
vattendroppe från Kvillebäcken tar 5 miljoner år på sig för att återvända. Och
som kineserna säger: tiden är en flod utan stränder.

Under den första ”hamntiden” gjorde jag blyertsskisser med
färgnotationer - så som man gjorde på medeltiden. Men efter en tid köpte jag en
låda med Rembrandts torrpasteller och en kamera. En pastellteckning och ett
foto på ”hur det egentligen såg ut”, och sen in i ateljén.

Jag blev med jämna mellanrum tipsad om det okloka i att
måla allt för prosaiska landskap. Jag insåg nog var poängen låg, men jag
trivdes med att knåda samman verklighet och dikt. Men det fick inte bli för
mycket dikt ( tidigare inlärda tecken) i målningarna. Vattnet fick inte bara
bestå av torra tecken för vatten, det skulle kännas blött, det skulle  ha ett element  av avbildning i sig.  Och det är nöjsamt att i den prövande
dialogen vid staffliet hitta, om än för ett ögonblick, en balanspunkt mellan
bild och motiv.

Men jag visste aldrig säkert, utan  kryssade (vinglade kan man också säga) mellan
det ”poetiska” tecknet och avbildningen.