Många år senare hittade jag en passage i en dikt av Czeslaw
Miloszs som uttrycker vad det handlar om: ”Alltid längtade jag efter en mer
rymlig form / varken för mycket poesi eller för mycket prosa / som skulle
tillåta oss att förstå varandra utan att / utsätta någon, författare eller
läsare, för obehag av högre slag.”

Ars Poetica?  Staden
utan namn, 1968

Så enkelt kan det sägas. Man letar efter ett läge som man
aldrig skall hitta, men man hittar  annat
på vägen, som blir värdefullt.

1988-1993

Jag målar i hamnen, mestadels från Hisingssidan. Men flyttar
på hösten -89  till Hvitfeldtsgatan 2.
Där uppe på Kungshöjd hittar jag  nya
motiv, som tex. utsikten mot älven via Surbrunnsgatan.

Men även  de röda plåttaken som man ser från trappan
upp till tvättstugan (som låg på vinden). I ateljén målar jag  interiörer och tillverkar en och annan udda sak som jag hoppas skall ta mig bort från Göta älv.

Stilistiskt består hamnmålningarna av följande beståndsdelar:
Raskt penselarbete med snabba tag, färgspel, lågt stående ljus, småskalig ”lyrisism”
(finns det något sådant?) och större ”abstrakta” element som dockor,
industribyggnader och hamnar. Till det massvis av  vattenytor. Även en del växtlighet började
smyga sig in i form av buskar och kala grenverk. Skälet var nog till stor del
att bryta rytmen. Träd är dessutom en stor utmaning och källa till frustration.
Hur många grenar, hur tätt, hur spretigt, vidsträckt, knixigt, voluminöst. Och ännu
värre: Hur får man till en trädsamling eller en skog!

1991 hade jag min första separatutställning på Galleri
Lorensberg. Såväl Konstmuséet som Statens konstråd  gjorde inköp och GP:s konstkritiker skrev en,
vad jag minns, välvillig recension.

På vintern 1992 åkte jag tillsammans med fotografkompisen
Jan Appelgren till Egypten. Jag hade ursprungligen vissa planer på att
fortsätta hamnmåleriet vid Nilens strand. Men kritorna väckte alltför mycket
uppmärksamhet hos Egyptens alla ungar (de är många), så efter hand övergick jag
till att göra porträtt med blyertspenna. Och på den vägen kom människor  in i målningarna.

1993 fick jag ett utsmyckningsuppdrag av Statens konstråd
för Handelshögskolan. Det skulle efter önskemål från en  donator vara en ”hommage till
Göteborgskoloristerna”.

Jaha, hur gör man en hyllning till ”göteborgskoloristerna” –
finns något att tillägga?

Min utväg blev att spinna vidare på myten om den fiktiva
kvartetten . Jag gjorde därför en 
målning av Göta älv sedd  från
Ramberget och  sammanförde de fyra
”koloristerna” på en klippa i målningens högra hörn.

Det tog tid att komma fram till den slutgiltiga versionen.
Det blev många fotografier och skisser. Med olika ljus, årstider, olika grader
av abstraktion och skilda perspektiv. Till slut gjorde jag  fyra olika älvmålningar- en för varje
årstid..

På våren 1995 hängde målningen på plats i Handelshögskolan
och jag var rätt mätt på Rambergsmålningar. Det blev till att säga ”good bye”
till Ramberget.

 Den lilla  familjen: Annika, Erik, Kalle och jag,  bodde  i
en 2:a på Kungshöjd. Det blev trångt och på hösten -97 flyttade vi till Nya
Masthugget, som av elaka tungor kallas ”en förort mitt i stan” eller ”den sista
sovchosen”. Men det är en underskattad stadsdel, med hus från folkhemsbyggets
höjdpunkt. Det är fina lägenheter, ingen trafik, en byaktig samhörighetskänsla
och bra  grannar.

Men visst är husen trista att se, där de ligger som staplade
cementblock på Stigbergets sluttning. Men man kan inte få allt.

Från Mattssonsliden var det bara ett par hundra meter till
Göteborgs finaste bergknalle.  Och
fönsterutsikten  ut över Masthuggskajen
var strålande; med vägar, ödetomter och färjeterminal.

Stigberget blev alltså en närmare utsiktspunkt för
älvbetraktelser.  Därifrån gjorde jag
flera målningar av Hisingen i kvällsljus. Men jag ville befolka bilderna, Så
jag placerade in renässansfigurer som jag gillade: van Eycks bröllopspar
hamnade på ett berg vid Rivöfjorden, Piero della Francescas korsprovare i
Majorna, Leonardos Mona Lisa och Brueghels jägare på Stigberget. Älvlandskapet
fick alltså kliva tillbaka och bli en bakgrund för lån ur konsthistorien.

Vintern 1996 tog en period av stillebenmåleri vid. Jag
saknade väl motivets  närvaro, och den
intima fåordighet som en målning på kammaren kunde framkalla.

����

Förutom de ovan nämnda målarna så torgfördes renässansmästarna,
främst Giotto, Masaccio och Piero della Francesca på Gerlesborgsskolan.  Och så drogs det lansar för
Cesanne förstås. Men även Caspar David Friedrich  och Emil Nolde .

Bland de svenska målarna stod Ivan Agueli  Carl Isaksson, Kylberg och
”göteborgskoloristerna”   högt i
kurs,  liksom Bror Hjort, Siri Derkert,
Evert Lundqvist, Ulf Gripenholm och  Lena
Cronqvist.

Måleriet i Göteborg var väl vid denna tidpunkt dominerat av
Alf Lindberg och Kent Lindfors. Och Ernst Billgren, stockholmaren som gjorde en
omvänd karriärresa, från centrum till provinsen. Jag kommer mycket väl ihåg när
jag för första gången, på en Valandsutställning såg hans underfundiga  och tonsäkra målningar. De var fina.

Med ovan nämnda och flera andra konstnärer sammanflätade i
minnet, lades den ena hamnmålningen till den andra. Och motivkretsen vidgades:
Ner i Sannegårdshamnen, upp på älvbron med utsikt över Frihamnen, bort mot
Lindholmen och upp på Ramberget.

På den tiden ville jag helst ha bildelement som kunde  förvandlas till plan, eftersom jag misstänkte att det var
strukturer som gällde. I modernistisk anda  skulle man ju närma sig måleriets kärna, ur-rytmen som
sammanfogade konstnärens natur med ”verkligheten”. Förmodligen hade detta
synsätt passerat zenit redan på 60-talet, men det tar en tid för idéer att nå
ut; de skall ju i säck innan de kommer i påse. Lägg därtill att
Gerlesborgsskolans lärare inte hoppade på första bästa tåg.

Byggnaderna, vattnet och bergen var alltså
huvudrollsinnehavare medan människor lyste med sin frånvaro. Dagsljuset
var  dock allt för vardagligt, det var
bättre med kvällsljus, eller ännu bättre ; ett schumrande men ack så
svåråtkomligt  morgonljus.

 På den tiden tyckte
jag  att 
figurer gjorde bilden gammalmodig; 
anekdotisk och 
”göteborgskoloristisk”, medan tomheten hade ett poetiskt värde. Sen var
det ”less is more”. Tog man bort tillräckligt mycket blev bilden några
”abstrakta” färgplan; färg på duk och inget tittskåp med illusoriskt djup.

Och en nära på surrealistiskt tom hamn, i och för sig rätt
nära dagens verklighet,  hade åtminstone
inte jag sett någon göra tidigare. Kanske var folktomheten ett sätt att markera
ett visst avstånd till traditionen.

Undertecknad var ju liksom inte den förste att måla Göteborgs
hamn. Snarare var det ett  övergivet
territorium, kanske inte pestsmittat, men närapå. Att måla där ansågs av många
som nattståndet, och en ganska säker metod för att hamna (obs. göteborgsvits) i
bakvattnet. Valde man att stanna där kunde man känna sig antingen som outsider
eller brödmålare. Känslan växlade alltefter senaste målningens kvalitet.

Jag tyckte dock att vattnet var lockande. Vi består ju  av vatten och kommer ur  vattnet. Vattnet strömmar evigt förbi och en
vattendroppe från Kvillebäcken tar 5 miljoner år på sig för att återvända. Och
som kineserna säger: tiden är en flod utan stränder.

Under den första ”hamntiden” gjorde jag blyertsskisser med
färgnotationer - så som man gjorde på medeltiden. Men efter en tid köpte jag en
låda med Rembrandts torrpasteller och en kamera. En pastellteckning och ett
foto på ”hur det egentligen såg ut”, och sen in i ateljén.

Jag blev med jämna mellanrum tipsad om det okloka i att
måla allt för prosaiska landskap. Jag insåg nog var poängen låg, men jag
trivdes med att knåda samman verklighet och dikt. Men det fick inte bli för
mycket dikt ( tidigare inlärda tecken) i målningarna. Vattnet fick inte bara
bestå av torra tecken för vatten, det skulle kännas blött, det skulle  ha ett element  av avbildning i sig.  Och det är nöjsamt att i den prövande
dialogen vid staffliet hitta, om än för ett ögonblick, en balanspunkt mellan
bild och motiv.

Men jag visste aldrig säkert, utan  kryssade (vinglade kan man också säga) mellan
det ”poetiska” tecknet och avbildningen.

Parallellt med antagningsproduktionen målade jag de första
älvmålningarna. Det var mera som en andhämtningspaus i det “kreativa trixandet”.
När ljuset var fint, det skulle helst vara lågt stående motljus, tog jag med
mig block och penna och gick ut på Stenpiren - den låg ju nära till hands. Där
jobbade jag i flera riktningar. Motiv 1: rakt ut mot väst, Cityvarvets (som
Götaverken döptes till i samband med varvskrisen) dockor till höger och
Masthugget och Stigbergskajen till vänster. Och en stilla älv däremellan. Motiv
2:  Skeppsbron med Kinesiska Muren och
Värmekraftverket, en vattenspegel och Masthuggsberget i bakgrunden.

Den hamnnära motivkretsen utökades efter hand. Jag sökte mig
ner under Göta älvbron, till Roddklubbens eternitklädda klubbhus och vidare in
mot Ringön och Marieholm, två pärlor med sina ostädade och spontant sammansatta
miljöer. Där kan man finna en ”husens 
poesi” bland lagerbyggnader, bryggor och halvt igenvuxna
rivningstomter.  Det har att
göra med förfallet. Inget är för alltid, livet går vidare ändå.

På Gerlesborgsskolan i Stockholm blev vi skolade i  Picassos, Matisses och Lennart Rohdes  bildtänkande. Rejäla metaforer, poetiska
tecken för verkligheten och ”less is more”. Det skulle vara personligt,
känsligt och ärligt, med fördel sargat och ansatt, mer bilden som en yta , än en ett tittskåp att förlora sig i. Motivet skulle gärna pressas
till ett poetiskt tecken. Ironi, lättsinnigheter och eklektiska övningar var
mindre väl sedda. De var inte förbjudna, men man förstod vart hän det lutade.

Regimen på Gerlesborgsskolan var ändå odogmatisk och belägen
i någon slags konstnärlig mittfåra. Jag upplevde den som tillåtande och
sympatisk och efter två års vänligt umgänge sympatiserade jag med mycket i det
förhållningssätt som lärarna förmedlade. Jag kan inte säga att jag hade utsatts
för någon revolution, men jag fick nog, antagligen på gott och ont,  ett strängare förhållningssätt till ”visuell
pratighet” och omotiverade hugskott. Man skulle ha täckning för det man gjorde.

Det blev med tiden  även en del kombo-målningar: kreativt trixeri+ Stenpiren.  Där nån stans borde det finnas en stig som leder uppåt.  Se ett av försöken nedan!

Något helt nytt (för mig)

En gång på 60-talet, kanske 1966 eller 1967 åkte jag
spårvagnen över Götaälvbron. Det var i och för sig inget märkvärdigt med det,
för spårvagn  5 var Hisingsbornas
navelsträng till den större världen. 

Men solen höll just på att gå ner. Älven, dockorna och
kranarna avtecknade sig mot en flammande solnedgång och Götaverken
speglade sig i det stilla vattnet. Jag tyckte det var en vacker syn och jag bestämde mig för att lägga synen på minnet och återskapa den på
teckningslektionen . En vattenfärgsmålning i svart och orangegult förfärdigades
följande vecka. Det var bråttom eftersom den obligatoriska teckningsuppgiften
var omfattande och endast lämnade 30 minuter till fritt målande. Men jag minns
att jag tyckte att målningen blev fin. På samma gång vacker och verklig. Det
var inte enbart vattenfärg, utan det hade blivit nästan som på riktigt, även om
den flammande himlen hade svårt att smita in i kranarnas fackverk. Och  ett stycke avbildad verklighet  var något nytt för mig. 

Det dröjde länge till nästa älvmålning. Jag skulle tro att
det inte blev någon förrän hösten 1987 eller våren 1988. Då hade jag återvänt
till Göteborg efter att ha gått två år på Gerlesborgsskolan i Stockholm och
därefter målat på egen hand i en ateljé på Långholmen i Stockholm.

På en skola i Hisings Backa, där jag vikarierade, träffade
jag en gammal skolkamrat vars sambo sökte en ny kompanjon till ateljén på  Smedjegatan 5. Så fick jag en
ateljéplats och målarkompisar i Göteborg.

Det gula tegelhuset är byggt någon gång på slutet av
1800-talet. Det har med tiden kantrat och våningsplanen kan slutta upp emot en
meter. Huset befolkades då av arkitekter, små firmor, hantverkare och konstnärer.
PÅ gården huserade en familj som hade en cykelverkstad och pappan  Sigge
fungerade som något av gårdens ordningsvakt. Gud nåde den som ställde bilen
fel. 

Jaha, vad skulle man måla då?  Min tanke var att söka till Valand, så det
gällde  att hitta på något som kunde märkas bland hundratals ansökningar. Jag fixade och trixade och målade  ett slags ”hardedge”-målningar med mycket diagonaler och rutor. Jag tror att de
skulle föreställa en syntes av ett fyrlandskap i mörker och
Big Bang. Mig veterligen har ingen kommit på just den kopplingen tidigare. Men
målningarna platsade  fint i kategorin ” ansökningsprover”. Och kunde
 hämtas hem igen någon vecka efter inlämningen.

Smedjegatan