Många år senare hittade jag en passage i en dikt av Czeslaw
Miloszs som uttrycker vad det handlar om: ”Alltid längtade jag efter en mer
rymlig form / varken för mycket poesi eller för mycket prosa / som skulle
tillåta oss att förstå varandra utan att / utsätta någon, författare eller
läsare, för obehag av högre slag.”

Ars Poetica?  Staden
utan namn, 1968

Så enkelt kan det sägas. Man letar efter ett läge som man
aldrig skall hitta, men man hittar  annat
på vägen, som blir värdefullt.

1988-1993

Jag målar i hamnen, mestadels från Hisingssidan. Men flyttar
på hösten -89  till Hvitfeldtsgatan 2.
Där uppe på Kungshöjd hittar jag  nya
motiv, som tex. utsikten mot älven via Surbrunnsgatan.

Men även  de röda plåttaken som man ser från trappan
upp till tvättstugan (som låg på vinden). I ateljén målar jag  interiörer och tillverkar en och annan udda sak som jag hoppas skall ta mig bort från Göta älv.

Stilistiskt består hamnmålningarna av följande beståndsdelar:
Raskt penselarbete med snabba tag, färgspel, lågt stående ljus, småskalig ”lyrisism”
(finns det något sådant?) och större ”abstrakta” element som dockor,
industribyggnader och hamnar. Till det massvis av  vattenytor. Även en del växtlighet började
smyga sig in i form av buskar och kala grenverk. Skälet var nog till stor del
att bryta rytmen. Träd är dessutom en stor utmaning och källa till frustration.
Hur många grenar, hur tätt, hur spretigt, vidsträckt, knixigt, voluminöst. Och ännu
värre: Hur får man till en trädsamling eller en skog!

1991 hade jag min första separatutställning på Galleri
Lorensberg. Såväl Konstmuséet som Statens konstråd  gjorde inköp och GP:s konstkritiker skrev en,
vad jag minns, välvillig recension.

På vintern 1992 åkte jag tillsammans med fotografkompisen
Jan Appelgren till Egypten. Jag hade ursprungligen vissa planer på att
fortsätta hamnmåleriet vid Nilens strand. Men kritorna väckte alltför mycket
uppmärksamhet hos Egyptens alla ungar (de är många), så efter hand övergick jag
till att göra porträtt med blyertspenna. Och på den vägen kom människor  in i målningarna.

1993 fick jag ett utsmyckningsuppdrag av Statens konstråd
för Handelshögskolan. Det skulle efter önskemål från en  donator vara en ”hommage till
Göteborgskoloristerna”.

Jaha, hur gör man en hyllning till ”göteborgskoloristerna” –
finns något att tillägga?

Min utväg blev att spinna vidare på myten om den fiktiva
kvartetten . Jag gjorde därför en 
målning av Göta älv sedd  från
Ramberget och  sammanförde de fyra
”koloristerna” på en klippa i målningens högra hörn.

Det tog tid att komma fram till den slutgiltiga versionen.
Det blev många fotografier och skisser. Med olika ljus, årstider, olika grader
av abstraktion och skilda perspektiv. Till slut gjorde jag  fyra olika älvmålningar- en för varje
årstid..

På våren 1995 hängde målningen på plats i Handelshögskolan
och jag var rätt mätt på Rambergsmålningar. Det blev till att säga ”good bye”
till Ramberget.

 Den lilla  familjen: Annika, Erik, Kalle och jag,  bodde  i
en 2:a på Kungshöjd. Det blev trångt och på hösten -97 flyttade vi till Nya
Masthugget, som av elaka tungor kallas ”en förort mitt i stan” eller ”den sista
sovchosen”. Men det är en underskattad stadsdel, med hus från folkhemsbyggets
höjdpunkt. Det är fina lägenheter, ingen trafik, en byaktig samhörighetskänsla
och bra  grannar.

Men visst är husen trista att se, där de ligger som staplade
cementblock på Stigbergets sluttning. Men man kan inte få allt.

Från Mattssonsliden var det bara ett par hundra meter till
Göteborgs finaste bergknalle.  Och
fönsterutsikten  ut över Masthuggskajen
var strålande; med vägar, ödetomter och färjeterminal.

Stigberget blev alltså en närmare utsiktspunkt för
älvbetraktelser.  Därifrån gjorde jag
flera målningar av Hisingen i kvällsljus. Men jag ville befolka bilderna, Så
jag placerade in renässansfigurer som jag gillade: van Eycks bröllopspar
hamnade på ett berg vid Rivöfjorden, Piero della Francescas korsprovare i
Majorna, Leonardos Mona Lisa och Brueghels jägare på Stigberget. Älvlandskapet
fick alltså kliva tillbaka och bli en bakgrund för lån ur konsthistorien.

Vintern 1996 tog en period av stillebenmåleri vid. Jag
saknade väl motivets  närvaro, och den
intima fåordighet som en målning på kammaren kunde framkalla.

����